Vägen till väggen - att vara lärare.
Åsikter kring läraryrket är många. Alla tycker till om hur det är att arbeta inom skolans väggar. Tidiga dagar, lov och billiga luncher ser många, som är oinsatta i hur yrket fungerar, som en räkmacka. Flera förstår inte hur lärare kan vara så stressade när de har så många lov och när deras elever slutar från allt mellan klockan ett och tre om dagarna. Att undervisa eleverna är dock inte allt vi gör. Det är inte ens hälften av det vi gör.
Läraryrket är som det ser ut idag, en motorväg till väggen. Den där väggen som ingen vill gå in i. Det finns flera problem som trafikerar denna motorväg som så många lärare färdas på, hur mycket vi än försöker att välja en annan väg.
Ett av problemen är att lärare ständigt är under attack. Från alla möjliga håll. Varje dag möter vi en hel klass elever, 25 elever som alla är olika, har svårigheter och kommer till skolan med olika humör, förutsättningar och känslor. Varje dag måste vi också möta föräldrars förväntningar, åsikter, tankar och attacker. Föräldrar som ibland eller ofta, kan tycka sig veta hur vi ska göra vårt jobb bättre. Föräldrar som förväntar sig att vi ska kunna göra precis som de tycker och vill. Tänk dig det, och sedan 24 föräldrar till. Föräldrar som antar att vi på en gång ska kunna svara på mail eller på telefon, trots att klockan passerat både fyra, fem och sex. Alla föräldrar är inte så, men de existerar. Varje dag matas vi också med nedvärderande och attackerande artiklar och reportage i media. Resultaten sjunker, skolan är dålig, det är värre än någonsin. Politiker säger att skolan måste bli bättre. Lärare är ständigt observerade och dömda, och som lärare känner vi aldrig någonsin att vi gör ett jobb som är bra nog. Hur bra en vecka än har gått med eleverna, så gör vi inte nog. Vi är föralltid otillräckliga som lärare. Hur länge skulle du själv orka jobba under de förutsättningarna?
Ett annat av problemen är hur mycket arbetsuppgifter en lärare idag har. Och vi får bara mer och mer på vårt bord. Utöver undervisningen vi har måste vi planera lektioner, fixa material, utvärdera lektioner, bedöma uppgifter, rätta uppgifter, och följa upp och stötta upp elever som inte klarat av dem. Vi måste skriva blanketter om anpassningar och åtgärdsprogram, ha möten med föräldrar, pedagoger och chefer. Vi går på möten på olika soc-och psykologenheter, svarar på mail och ringer samtal. Vi går på fortbildningar och kurser, läser pedagogisk forskning och får olika uppdrag å skolans vägnar. Uppgifterna slutar inte där, allt detta jag radat upp är bara en bråkdel av allt vi måste göra i yrket som lärare.
Ett ytterligare problem är oss själva. Vi vill vara duktiga. Vi vill göra vårt allra bästa och helst mer än så. Vi vill att våra elever ska må bra, ha roligt och prestera så bra de bara kan, helst samtidigt. Vi vill vidareutbilda oss och utveckla vår undervisning. Vi vill göra ett bra intryck på alla vilket kan resultera i att vi tar på oss för mycket jobb och säga ja, när vi för vår egen hälsa borde säga nej. Vi brinner för våra elever, och samhället, chefer och andra utnyttjar oss för att de kan.
Ett annat problem är hur skolan sköts. Det är inte ovanligt att de arbetslag vi arbetar i bryts upp och splittras. Varje år kan det bli så att vi får börja om på ny kula. Nya kollegor, nya rutiner och ibland också nya arbetsuppgifter. Vi blir placerade så som det passar bäst även om vi själva inte trivs i den nya positionen. Vi börjar vantrivas, får ångest att gå till jobbet. Vi får aldrig landa, och när vi väl gör det, är det ofta dags att byta arbetslag eller klass igen. Ekonomin i många skolor är lidande just nu. Personalstyrkan skalas ner och skolor tar inte in vikarier när någon är borta eller sjuk. Istället får vi täcka för varandra. Där jag egentligen skulle haft planering får jag gå in och ta en femma i engelska. Där jag egentligen hade rast får jag ta en rastvakt. Vi som lärare vet sällan hur en dag faktiskt kommer se ut när vi kommer till jobbet. Bara det i sig, är en stress.
En dag i läraryrket
Vi står med 25 barn i klassrummet, oftast ensamma. Då ska vi bedriva undervisning. Vissa elever har svårt att sitta still, slutar inte prata och vissa är oroliga över bråket de haft med någon förälder på morgonen. Då går det lätt ut över andra. Jag vet att många föräldrar är trötta efter sitt barns kalas när 15 barn varit närvarande. Det är under lekande former, när barnen trivs och har roligt precis på det sätt de vill. I skolan har vi tio barn till. I skolan har vi också krav, både socialt och kunskapsmässigt, och det gör det definitivt inte enklare att hålla i en sådan stor grupp, alldeles ensam.
När rasten kommer skulle vi gärna vilja gå och ta den där kaffen, men vi kan kanske inte bara lämna eleverna vind för våg i korridoren medan de klär på sig för att gå ut. Ibland utbryter bråk, någon är ledsen eller blir sjuk. Vi måste ringa hem, trösta eller kanske reda ut något. Där rök kaffen. Snart är det dags för lektion igen och därefter är det kanske lunch. En situation som är allt annat än rofylld. Många elever vet inte hur mycket mat man ska ta, hur man äter med bestick eller att man sitter på en stol i matsalen. Vi tystar elever som skriker eller inte beter sig. Oftast öser vi i oss maten och i vissa matsalar har personalen inte ens rum att sitta ner och äta. Sedan är det en lunchrast på en halvtimme eller så, och samma visa från rasten innan repeteras. Kanske hinner vi med att gå på toa nu, kanske inte. Det ser olika ut. Att gå på toaletten under lektionstid är omöjligt, vi kan inte lämna eleverna ensamma i klassrummet så länge. Mycket hinner hända på ett par minuter. Därefter kommer det ett pass med lektioner till, innan dagen rent undervisningsmässigt äntligen tar slut.
Efter en dag fylld med lektioner är vi oftast helt slut. Men vår dag slutar inte där. Istället svarar vi på mail från föräldrar, kollegor och chefer. Vi ringer samtal till föräldrar vars barn kanske råkat ut för något, gjort något dumt eller kanske gjort något riktigt bra. Man planerar morgondagen (att utvärdera hinner vi oftast inte). Sedan är det dags för ett möte eller två, och de drar ofta ut på tiden.
Lärarbrist, varför då?
Ja, varför är det lärarbrist egentligen, om det är så enkelt att vara lärare med alla dessa lov och de tidiga dagar vi har? För alla lärare går väl hem när eleverna slutar, va?
Vi lärare är ständigt bedömda av alla omkring. Vi känner aldrig någonsin att det vi gör är ett jobb som är bra nog.
Vi lärare har uppgifter som aldrig tar slut. När vi kommer hem från jobbet skulle vi kunna jobba i en evighet och ändå skulle jobbet aldrig ta slut.
Vi lärare är ständigt för få i relation till eleverna. Vi lärare har inte tillräckligt med pengar och resurser för att bedriva en verksamhet som för alla elever framåt i sin utveckling. Men vi gör så gott vi kan.
Vi lärare måste bli bättre på att säga nej. Vi är brinnande själar och gör allt för våra elever. Vi vill vara duktiga. Vi säger ja, ja och ja. Men vi borde säga nej, nej och nej. Vi borde gå hem när vi slutar. Vi borde sluta jobba hemma och vi borde sluta stressa oss igenom halva natten.
Lärarbristen är ett faktum, och just nu känns det dödsdömt. Lärare orkar inte mer. Vi ligger vakna om nätterna, tänker på hur vi ska hjälpa just Pelle och Lisa på bästa sätt. Hur vi ska forma undervisningen för att just de också ska bli intresserade och därmed inte störa andra elever. Lärare orkar inte mer. När vi dessutom känner oss attackerade från flera håll, när människor utifrån kommer in och säger hur vi bäst ska sköta vårt jobb, som ska tycka till om allt från bordsplacering till hur vi undervisar i läsförståelse. Då lessnar vi. Yrket har dålig status, dålig lön och dessutom kommer ingen av oss orka till 65 om det fortsätter såhär. Vi behöver hjälp.
